Du é min man.... och jag vet du gör så gott du kan ! Visst klingar det vackert, och det råkar stämma väldigt bra på min man som verkligen gör så gott han kan - jag pratar alltså orientering här då va !!! Han är världens bästa man för övrigt också, lever och jobbar man ihop och ses en sisådär 20 timmar om dygnet så kan man varandra rätt väl och det är en otrolig trygghet... denna trygghet kan jag då sakna när han ger sig ut på sin orienteringsbana !!! Han är färsk nybörjare, med väldigt mycket spring i benen och mindre orienteringstänk kanske, springer hellre än rätt om man säger så....

Nåväl, han är superduktig och lyckas hålla ihop det väldigt bra bitvis för att sedan fullständigt tappa konceptet och det är där min oro och otrygghetskänsla kommer in. Springer man förbi samma gård och samma gamla farbror och nickar glatt hej, både en och två och tre gånger då är det nog fler än gubben som undrar... Kanske läge att stanna upp och kolla var man är, hur långt man sprungit och kanske ska man ta sig en rejäl funderare på om man verkligen ska ge sig ut på svart bana efter bara någon månad som orienterare, bara för att någon gång förhoppningsvis vara snabbare än frun, det vill säga mig !!! Men ... varför ta den lätta vägen, det har väl ingen blivit världens bästa nybörjare på ... så GO GET IT !!!