Då har MÄSTARNAS MÄSTARE korats och ... det blev inte Ola ! Snarare tvärtom... men vi börjar från början...
Det var en gång... en liten orolig orienterare som skulle springa sitt första KM och det bidrar klart till lite nervositet och kalla fötter (eller blöta om man så vill). Men men... till start bar det och innan vi visste ordet av hade Ola gett sig ut på sin svarta bana och det var bara en tidsfråga (?) innan han skulle vara tillbaka - 3,6 km är ju ingenting för en vältränad man i sina bästa år - trodde vi !
Vi lämnar Ola där och går över till barnens tävling... det visade sig att kvällens bana var betydligt svårare än vanligt och terrängen uppe på Söderåsen är inte den mest lättorienterade.. Hur som helst, ivriga som små kalvar trampade dom igång och gav sig iväg - jag lite linkandes efter för jag vågade inte släppa dom själv idag. Wilma rusar iväg och Tea lunkar på (det finns ju såååå mycket att titta på i skogen - allt utom orange/vita skärmar), Wilma kommer tillbaka och har missat, Wilma springer iväg igen och Tea har hittat en "mördarsnigel" som är superläbbig!!! När vi står där nedanför en otroligt vacker skogstavla som ramas in av en hög brant, hör jag Tea säga "titta där kommer pappa" och mycket riktigt... då har Ola varit ute på villovägar och ska nu klättra upp för den här branten om han bara kunde lista ut var !! Med lite experthjälp (inga namn behövs här) ser vi honom ge sig iväg igen och tror att allt är frid och fröjd... Men icke, väl tillbaka i mål med tjejerna, får jag veta att det finns en eller två man kvar i skogen - varav min är den ena, och jag står där och känner hur mörkret faller över Söderåsen och Fiskedammen... I mitt stilla sinne tänker jag - okej, han är vuxen, han kan ta hand om sig själv - men i nästa ögonblick inser jag att det nog inte gäller här ute i skogen med endast en karta, som säkert är fullkomligt obegriplig för honom i denna stund, som hjälp - GULP! Vi väntar, skojar, väntar, skämtar lite till om Ola, väntar, det blir prisutdelning (inget som var aktuellt för honom ändå så dom kan lika gärna börja). Och då... då knakar det till i buskarna - i och för sig från helt fel håll än det var tänkt - men det ÄR Ola, där mitt i prisutdelningen kommer min älskade lilla gubbe - helt genomsvettig, blöt och med en lätt skärrad nyans i både ögon och ansikte... Han är tillbaka - och barnen utbrister PAAAPPPPAAA... så alla måste verkligen titta upp och inse att - såja, nu är han tillbaka... bara en kvar att vänta på innan vi kan åka hem och hålla kväll. Stackars, stackars Ola har varit överallt och ingenstans men skam den som ger sig - varenda kontroll är med hem och med ett nöjt leende konstaterar vi att han otroligt nog inte var helt sist.. ytterligare en gubbe är kvar i skogen ... men det är en helt annan historia. Wilma är ikväll bäst bland damer 10 år (även om det bara var lillsyrran hon skulle slå, så är hon nöjd med dagen, för det var ju jättesvårt). Själv är jag mest nöjd med att jag får ge mig hemåt med hela min lilla familj, ingen skallgångskedja är tillkallad och medans jag rattar bilen genom den mörka sommarskogen, sitter min Ola bredvid och andas ut sådär tungt som man bara kan göra när man är riktigt lättad och glad över något - och just då var han såååå lycklig att vara tillbaka !
För er som orkar och vill kan ni läsa resultaten på:
och hörni... ni missar väl inte att det är kort tagna med min NIKON !!!
1 kommentar:
Åhhh vilken kväll!!! Skam den som ger sig! Så kul ni verkar ha på era tävlingar?! Synd att du inte kan vara med, hoppas det ordnar sig med skadorna! Hi hi vad bra du skriver! KRAMIS
Skicka en kommentar