En gnutta lycka för en liten....

Tänk vad en liten, liten sak kan göra för en 9-åring... inte trodde jag att man blir så glad över en sådan liten, grå, ganska trist sak - för själv upplever jag det mest som jobbigt, obegripligt, ofungerande och superdum att komma ihåg - jovisst pratar jag om MOBILEN... Vi har haft sådant oändligt tjat i flera år om "n ä r får jag en egen mobiltelefon" och vi har lugnt svarat när du blir 10 år ! Vi har liksom inte tyckt att behovet har funnits och så vill man inte sätta en strålande sak i händerna på ett barn direkt. Hur som helst, nu har barnen börjat cykla mer och mer till skolan och då är det rätt jobbigt att själv ge sig av till jobbet och bara anta att dom kommit fram... Har dom trillat på vägen och gett sig hemåt och så har vi redan åkt, har dom glömt något osv. Jag vet, jag vet - så hade vi det när vi var barn och det har blivit bra med oss ändå men ... nu finns tekniken att få för en rimlig summa och varför ska man då känna oro över det vackraste och bästa man har... Så - när W äntligen gett upp sitt tjatande så kom vi fram till, kanske mest av egoistiska skäl då, att hon skulle få ha med sig en telefon när dom cyklar... och gissa om denna lilla unge blev så glad så hon nästan grät, inte klokt egentligen. Hon ringde sin bästis och berättade och detta var det stora samtalsämnet i flera dagar. Hur som helst så innebär det vissa regler om man ska ha telefon med sig till skolan (mamma bestämmer):
1 Den ska vara avstängd hela tiden och man ringer bara när dom kommit fram !
2 Den ska ligga gömd i väskan så ingen tar den
3 Man kan inte berätta för alla att man har en mobil i väskan i kapprummet - DÅ BLIR DEN STULEN (bara en sån sak)
4 Om vi vill nå dom, så ringer vi till fritids så det behöver dom inte tänka på alls...

Som ni förstår så är det mycket att tänka på, både för dom och oss ... fast jag är rätt glad att hon har den med sig, det är ändå en trygghet om det skulle vara något och än så länge har hon bara MAMMA, PAPPA och HEM inlagt och det är väl ganska OK kan jag tycka ! Så... barnen börjar bli ännu större och var lämnar det oss - jo, att vi börjar bli jättegamla !!! Faktiskt så gamla att dom där 40-årsfesterna vi haft så kul åt nu ett tag börjar bli till 45-årsfester - jodå, vi ska snart på en sådan, tro det eller ej... Tur att man inte känner sig så gammal då -bara när det här med mobiler och teknik kommer på tal - då känns det som att man föddes på en annan planet för sisådär en 165 år sedan !!!!