En avdankad orienteringsmorsas memoarer....

Det är lördag morron och solen står högt på himlen. Fast vi ännu bara räknar februari månad är det en härlig vårmorron, och det riktigt luktar vår! Väskorna är packade och humöret är på topp när vi kryper in i bilen för att ge oss av, runt omkring oss sover folket och det är en mäktig känsla att få vara på väg "först" på något sätt...
Vi kör norrut mot Kristianstad och Balsberget för att denna allra sista februaridag springa vårpremiären i orientering. Tyvärr kan jag själv inte delta, kryckorna gör mig dock hyfsat flexibel men det är nog den härliga, och välbekanta känslan som får mig att bita ihop och ge mig iväg. Resten av familjen är laddad, det är ett oskrivet blad - allra första tävlingen 2009 och det kan bara bli perfekt. Till min stora glädje har mormor och morfar denna dag kommit ut för att vara med. Det är många, långa år sedan dom sprang och idag är det alltså lite nypremiär för dom också, ny teknik används och det ligger lite "nervositet och förväntan" i luften när vi anmäler oss och väljer banor. Mannen ger sig iväg på sin bana - väldigt laddad och sugen men en smula osäker på sin mages skick... Iväg bär det i alla fall ! Efter det promenerar mormor och morfar iväg tillsammans, efter en vecka med feber och lite sjukdom är det helt klart promenadtempo som gäller och det är nog bäst det, såhär i "comebacktider"! Barnen har bestämt sig för att springa samma bana och ger sig iväg på unga, snabba kalvben... nyss utsläppta efter en vinter inomhus - lite den känslan får man.
Själv lunkar jag tillbaka till målhanget, hittar ett perfekt träd att luta kroppen (och kryckorna) mot och min väntan börjar... Barnen har kortast bana men det är dom jag samtidigt är mest nervös för, är det OK att släppa ut en 7- och en 9-åring själv i skogen - JAA... det är helt OK bestämmer jag mig för och jag vet att dom kan, en av dom står för kunskapen, visdomen och förnuftet och den andra ser till att det händer saker, har lite jäklar anamma i sig och mer självförtroende än vad som ibland är nyttigt - ni vet nog hur jag tänker ni som känner dessa kottar. Jag hinner bli lite orolig, fundera en del och till och med känna lite "panik" - men icke !!! Som på beställning kommer dessa två supertöser i full galopp genom skogen, slår i sport-identpinnen i sista kontrollen och en rasande spurt mot mål tar form. Dom kastar sig över målsnöret och är glada och nöjda med sitt lopp - själv är jag också jätteglad men av lite annan anledning, men det säger jag inte till dom såklart ! Okej, halva styrkan inne, då väntar vi på nästa. EN ung man i sina bästa år - mot ett kanske lite mer rutinerat radarpar som passerat 60-gränsen - ja, det är hårtfint vem som kommer först... Men där kommer mannen i mitt liv, joggandes mot mål. Jag tycker mig se en liten min som säger mig att magen inte varit riktigt snäll mot honom men det är en nöjd och glad orienterare jag tar emot i mål. Och strax därefter kommer morfar och mormor (i denna ordning) lunkandes mot mål och ser minst lika glada och nöjda ut... ALLA är hemma igen, solen skiner och värmer oss denna 3-gradersdag och det är lika härligt som vanligt att höra det obligatoriska "kartsnacket" efteråt. "Jaha, du sprang där, nej jag gick runt, jasså du hade den kontrollen, den passerade jag till 4:an osv osv osv..." Själv känner jag mig jäkligt utanför - detta är mina "ungdoms skogar", här har jag sprungit åtskilliga mil och kan varje sten i skogen, varje backe som tusentals gånger sugit mjölksyra ur musklerna på mig och jag vet precis hur härlig bokskog det finns här och så får jag inte ens ge mig ut .... Nåja, jag får glädjas åt dom andra även om det svider i mitt halvgamla orienteringshjärta.
Barnen väntar och väntar på sina tider, alla kommer upp och får en placering - utom dom ! Vi väntar och jag frågar lite försiktigt "har ni stämplat vid alla kontroller, pep det varje gång, såg ni att lampan tändes"! Och JA - dom har stenkoll på att dom varit vid alla kontroller, fått "klartecken" och gjort allt man ska... DÅ visar det sig att dom hade lite bråttom ut från målfållan och missat att "checka in" på sista anhalt, där man registreras som inkommen och därför inte fått någon tid. När detta är ordnat kommer derans tid upp och det visar sig att dom blir tvåa och trea men då påpekar båda i mun på varandra "vi var faktiskt etta och tvåa av alla tjejer, ettan hette faktiskt Max" och det är ju rätt, dom var faktiskt snabbast av tjejerna och normalt tävlar killar och tjejer var för sig - bra jobbat töser ! När priserna är valda, godisbitarna inköpta och vi känner oss nöjda går vi glada mot bilen och konstaterar två saker:

1 orientering är fantastiskt kul och premiären gick jättebra
2 det är perfekt att "mamma hoppar på kryckor för då kan vi parkera på handikapp-plats och slipper gå en kilometer till bilen..."

Jodu... ett tag till sen jäklar i det... !!!