Älgots cup..

Förr.. på min tid så hette det ungdomscupen, nu är det nya tider och cupen har bytt namn och heter idag Älgots Cup. Igår var det premiär - både för nya namnet och för barnen att springa denna cup. Vi samlades i Stävie denna splittrade väderdag, regnet föll ner under dagen, på eftermiddagen blev det bara mörkt men uppehåll, kvällen såg fin ut men då kommer ett hastigt "småregn" för att i nästa sekund hälsa solen välkommen och det var nästan klarblå himmel - mycket märkligt hur som helst. Jag var satt att assistera våra nybörjare i klubben så på nervösa ben promenixade dom mot start och frågorna var såklart många. Det är lite speciella rutiner och särskilda förutsättningar när det gäller orientering och allt detta skulle dom lära sig nu - hur man startar, var står man, när går man in i fållan, får man titta på kartan innan, kommer man tillbaka hit eller går man i mål på annat ställe osv... osv... osv ! Hur som helst, dom sög i sig av informationen och på ivriga kalvben stack så gänget iväg. Någon själv, någon tog med sig en "skugga" dvs en pappa (nu för tiden får man ha skuggor i vissa klasser och det är superbra, innan man vågar sig ut själv). Det gick i alla fall hur bra som helst för alla och dom var nöjda och glada. T hade ju påpekat att hon minsann var så stor nu så hon kan springa själv och i ett svagt ögonblick sa jag ja.... Gissa om jag ångrade det flera gånger om när vi gick till start, försökte nog övertala henne ett antal gånger också... Hur som helst, jag visade henne hur hon gör vid starten, att hon måste springa till startpunkten och "passa kartan" och fick till svar "jaja, mamma - jag vet"!!! Hur skulle hon kunna veta det, hon har aldrig sprungit själv... Tur i oturen hade W o T fått exakt samma starttid och gav sig upp för backen in i skogen och försvann tillsammans 18.36 och då vandrade jag tillbaka till målet och undrade om jag var riktigt frisk i huvudet som låter en 7-åring och en 9-åring springa iväg en torsdags kväll själv ?! Jag hade ju aldrig låtit dom gå ut och leka själv i byn en torsdag så dags... Jag kom inte fram till något klokt så jag lämnar det ... En efter en kommer "mina" nybörjare i mål och är som sagt jättenöjda med sina lopp. När det sen visar sig att det finns en resultatlista där namn och tid kommer upp och att alla får pris och dessutom får kliva upp på en prispall - ja då är lyckan nästan fullkomlig. DÅ visar det sig att det bjuds på grillad korv och DÅ, DÅ är det superkul med orientering och alla ska göra detta igen !?
W kommer i mål, en brant uppförsbacke utgör målfållan och jag står där och väntar på min "bebis" som jag då släppt iväg själv... W hade hjälpt T i början för hon hade ingen aning om var hon var eller var hon skulle men sen hade dom inte samma bana.... Det gör ju inte att jag känner mig lugnare precis. Efter ett tag ser jag en liten svartklädd tösabit allra längst ner i skogsbrynet som står och tvekar och inte vet om hon ska springa fram mot sista kontrollen men efter "HEJA T, KOM IGEN, FULL FART MOT MÅL, HEJA T" (det var jag), så rusar hon i full fart mot mål och är överlycklig... Hon tycker hon har gått jättebra, var inga problem någonstans och hon kan inte minnas att hon fick hjälp i början av storasyster. Däremot tyckte hon det var skönt för "det kom en vithårig tant på cykel, som springer i vår klubb och hon skulle ändå cykla där jag sprang så vi hade lite följe"! Jodå, det var T version, en annan version var att tanten Lena hade fått hjälpa henne ett par gånger och sen insett att hon inte hade mage att släppa iväg henne själv utan följt henne runt - tack lilla Lena.....
W var ensam i sin D10-klass och vann därmed den, men sen slog dom ihop klassen med killarnas och då blev hon minsann 2:a av 4:a löpare - och slog 2 killar - bra gjort tjejen.... T blev 2:a i sin klass och var supernöjd. Jag kan inte låta bli att fundera på hur kul det hade varit att få vara en liten fluga och sitta där på ett träd och spana in henne när hon kommer ångande som ett tåg, snabbt ska det ju gå - undra hur hennes lilla tur i skogen såg ut egentligen, för själv har hon ingen aning. Trötta sätter vi oss i bilen, nöjda med dagen - T med en svart keps på huvudet, som hon lyckats vinna och W fingrar på en CD-skiva som ser oroväckande rockig ut men... barnen är tillbaka, gubben kör bilen och jag lutar mig tillbaka och stänger ögonen en stund och tänker - SÅ JÄVLA DUM ÄR JAG INTE TROTS ALLT, SE SÅ NÖJDA BARNEN ÄR !!!