Hubertusjakt...

Ja, dessa hästar.... I går var det dags för årets Hubertusjakt på Rinkabyfältet utanför Kristianstad. Dagen till ära var det den kallaste på länge, länge - frysgrader under natten gjorde gräset frostigt och alldeles vitt. Det var med andra ord läge för långkalsonger och extrastrumpor för tro inte att man uteblir från denna långritt för att det är några minusgrader - finns inte på världskartan ! I tidig morronstund beger vi oss till stallet där moster redan är och fixar och förbereder. Hästarna putsas och görs fina, får lite extramat och lite gott "godis" (om man nu är svag för kex i allra torraste form med en svag doft av äpple och lite kanel - och det var pållarna denna morron). Efter lite trixande får vi in hästarna i transportern, beger oss mot tävlingen och inser att - ahhh... vad härligt det ändå är ! Som mamma har man dock lite annan aspekt också på det hela - man är lite kluven. Tittar man på dottern så är man övertygad om att detta är helrätt, hon lyser som den frånvarande solen skulle ha gjort och ser nästan lyrisk ut i blicken. Å andra sidan tänker jag då: Hm, 8 år, minst i startfältet, lägst häst och mycket hästar är här.... jag får lite småpanik men, men.. han man påbörjat något är det lika bra att fullfölja och göra det ordentligt (eller ?). Hästarna plockas ut och sadlas, ryttarna sitter upp och rider i sakta mak mot samlingsplatser där till slut 160 ekipage har samlats för att rida denna morron. Vi avvaktar starten som hålls på militärvis i form av kommandon och honnörer, och det är bara att lyssna och göra rätt... INGEN rider förbi Mastern som är först i fältet och INGEN rider utanför höger- och vänsterpikörer - det bara är så - inga frågor på det ! Fältet ger sig efter hornblåsning, flagghissning och honnörer iväg över ängarna som fortfarande är alldeles frostbitna efter natten. Över två timmars ridning väntar och för oss innebär det en biltur i sakta mak - vi ska nämligen följa fältet tillsammans med massa andra ! Det är otroligt häftigt när man parkerat bilen, ger sig över ängarna och ut mot naturhindrena och står där och väntar... "Nu kommer dom, nej det var inte dom .. men nu då"! Och ändå vet man när dom kommer... det är då ett svagt muller hörs i marken, en stor vit "svamp" stiger mot himlen då hästarna andas och svettas och det är då man till slut ser hur något stort sammanhängande i alla färger och former rör sig mot oss och det är överpampigt. Hästarna kastar sig överlyckliga över hindrena och tycker det är superkul, precis som ryttarna. Man behöver inte hoppa och är man 8 år och rider världens snällaste och finaste lilla shettissto då tar man lugnt en galopp förbi hindrena och försöker knapa in på fältet med alla stora hästar som håller ett lite annat tempo - men det går ! Efter halva ritten, som avslutas med en ritt i havet - stannar man, sitter av och äter en välförtjänt korv och får lite vätska i sig. Hästarna får lite täcken över sig så dom håller sig varma och efter en stund manar Mastern "alla hästar FRAMÅT" och det är bara för ryttarna att sitta upp på sina ömma bakar och ge sig iväg för sista etappen, nu är det skogen som gäller, efter en lång ritt över fälten och ängarna. Själva ritten avslutas som sig bör på en Hubertusjakt med att "rävsvansen" ska fångas. Det är en något humanare variant än det var förr och svansen, som är en lite lös sak, hänger i en skylt som naturligtvis har utformning som en räv. Fältet delas upp, dom som vill tävla och dom som tar det lite lugnare... Sen är det JAKT! Publiken står längs en grusväg och uppifrån fältet ser vi 100 ryttare i vild galopp komma mot denna ensamma svans - det finns såklart bara en och bara en kan vinna ! Det är en mäktig känsla att stå där och se detta fält komma, hästarna andas vita puffmoln och här är det nästan så att även ryttaren har fått något vilt över sig - man ska bara fram till varje pris. W tog det lite lugnare och med en duktigt trött häst och övertrött liten ryttare rider vi i sakta mak tillbaka mot bilen och transportern för att åka hemåt. En överlycklig dotter har ridit hela jakten och klarat det med bravur, och kanske, en ännu överlyckligare mamma konstaterar att det har gått bra och inga olyckor har hänt, ohhhh.... Vi kramar om moster som lånat ut hästen och varit ridsällskap hela jakten och nu är det bara söööömmmmn... som saknas. Det tar inte 30 sekunder i bilen förrän en nöjd liten ryttare slumrar in gott i baksätet !!!