Vem sa att man inte är ung för evigt ?

Sportlov - äntligen... Som vi har längtat efter detta lov, få åka till fjällen, slalomåkning, varma bad och mys i stugan mmmmm... Det ligger högt i topp hos oss ! Barnen är otroligt duktiga på att anpassa sig och gilla läget - för det var kallt, brrr... När vi kom över den sista norska fjälltoppen och svängde tillbaka mot Sverigeland och Stöten låg termometern och darrade på -20 grader och då var klockan 12.00 på dagen och om en liten stund skulle vi stå där i första backen - hmm... Solen sken dock från en klarblå himmel och hade så gjort i någon vecka... så vi var glada och optimistiska och det var bara att klä på sig och ge sig ut. Då fick vi höra att vi minsann inte skulle gnälla över kölden för veckan som gått hade dom haft -33 grader på morronen och DET är kallt - okej då ! Utrustning hyrdes, liftkort köptes, pjäxor på (pjäxor av - fel storlek), stavar valda och hjälmarna på huvudet och ut det bar....... Det var H E L T underbart, fantastiskt härligt och kylan glömde man fort (kanske inte tårna och fingrarna lika fort men ändå...), och vi bara njöt i fulla drag. Stugan var helt OK, lite glädjekalkyl var det allt i broschyren vad det gällde avståndet till lift och backe men... vi kan leva med det, alla fick en säng (vi var ju två familjer och alla skulle hamna rätt), maten åkte in, lakanen på och vinet korkades upp och det var SEMESTER. När vi då vaknar (som vi tror) till en klarblå himmel och allra bästa tänkbara idrottsväder får vi en smärre chock för ute vräker snön ner från en totalt igenmurad, grå himmel som minsann inte tänkte byta färg i närmaste taget... Bara att gilla läget igen och tacka sin lyckliga stjärna att man köpte nya, varma, goa vantar till barnen och att vi fått med en massa goa uteplagg - för denna morron åkte allt på ! Och det var kallt, jag menar verkligen kallt - med vindens köldeffekt varnade dom för dom -38 grader som rådde på toppen !!! Vi åkte ett par åk, drack en varm chokladmjölk med massa grädde, åkte ett par åk till, in och värmde oss, ut igen och så höll vi på - det var man bara tvungen till... Som tur är blev det bättre under veckan, kom lite snö men kvicksilvret steg och vi tyckte det var helt OK, tänk vad man vänjer sig fort. Men så är det ju när man verkligen gillar något, barnen är hur duktiga som helst och far fram som gehun i backarna, in i skogen, ut på fun parken, hoppar över hopp och träramper, tillbaka i stolsliftarna och så tar vi det igen, och igen, och igen.... ja, ni förstår hur jag menar. Kvällarna är fyllda av utmattade vuxna i blå craftställ som halvligger mer eller mindre medvetslösa i sofforna medans barnen ska spela spel, äta godis, leka charader, visa uppträden, titta på TV, leka häst osv osv osv... OM dom har en off-knapp kan väl någon vara bussig och skicka över instruktioner på den till mig ! Det blir med andra ord tidiga kvällar och således hyfsat tidigare morrnar (i alla fall i början på veckan). Vi tog paus en em och gick på badet, som var hur härligt som helst - bubbelpool till "mammorna", busavdelning till barnen att kasta boll i och så en varm, härlig bastu som avslutning. Dagarna gick och man kände i lår och andra muskler i vila att det varit en aktiv vecka, för vi åkte en hel del - speciellt när solen tittade fram då och då eller när det inte var fullt lika kallt. Så fortgick det ända fram till denna ödesdigra fredag som började så bra... Solen sken, det var bara ett par minusgrader ute och absolut den bästa tänkbara dagen av alla i backen... men där gick något snett. Jag tyckte att jag under hela veckan varit en ganska cool mamma för min ålder (minsann inte alla 28-åringar som flänger på som jag), och kanske (bara kanske) var jag lite för ivrig i min körning den där fina dagen. Jag och barnen hade hittat en perfekt väg genom skogen för att komma bättre till på Fun parken och denna väg skulle vi såklart visa övriga gänget (inte mesiga mamman i andra familjen, som envisades med gröna och blåa pister hela tiden). Jag ställer mig där överst på backryggen som vänder ner i den svarta pisten, kastar mig utför för att vara först nere och kunna visa vägen. Men precis samma sak gör min yngsta dotter och vi håller på att köra ihop. "Samla dig kvinna" hinner jag tänka innan jag vänder bort för att inte vara ivägen för lillan... och då - DÅ !!!! Jag känner hur skidan släpper från isen i den branta SVARTA pisten (lägg gärna SVARTA på minnet så ni verkligen inser att jag dök med flaggan i topp) och jag faller lite lätt men tycker att jag fixar det ganska bra men inser att OOPPSSS nu får jag nog sätta emot skidorna om jag inte ska kana ut för hela branten. SÅ... jag trycker till stålskenorna mot isen, får med mig utrustning och allt för att i nästa sekund inse att vänster benet glider där nere framför mig och det högra har fastnat i en driva med lössnö och jag hinner bara tänka FAN OCKSÅ ! Såklart är det för sent och jag sätter hela min tyngd över högerbenet, som då är vänt uppåt backen och jag hör inne i huvudet (eller utanför) ett litet, men fruktansvärt obehagligt P L O P P ! Precis så låter det - plopp - och jag bara känner hur något lossnar i höger knä, och det gör så djuriskt ont... Jag känner verkligen hur något separeras/delas/splittras/tvingas isär där inne och jag känner en svimningskänsla komma över mig. Jag skriker, gråter och har något så obeskrivligt ont men sen får jag för mig att jag ska ta mig ner helt själv - utan hjälp (dom andra vill ju såklart kalla på en skoter och såhär i efterhand - JA hämta en !!!). Jag har förstått i efterhand att det var chock, jag lyckades mota bort det onda och den här överlevnadsinstinkten tar vid då man funderar på "var är stavarna, är jag ivägen för någon, jag måste ta mig ner lite smidigt" mm - helt oväsentliga tankar med andra ord. Jag skickar iväg dom andra, för såklart har dom minsta gett sig iväg genom skogen och just då hade jag bara i tanken att dom måste kolla dom... Jag försöker resa mig upp och inser då att HMM.... det var nog idiotiskt gjort, knäet känns som gelé och när jag ens nuddar marken med foten så viker sig hela knät i en smått läskig vinkel inför och det känns som allt har hamnat på fel håll liksom, normalt böjer man ju benet och knät vinklar sig lite smidigt, men nu far det ut till vänster och DET är en läskig känsla, lite "SPOOKIIEE" faktiskt. Jag kan såklart inte stå på benet och där befinner jag mig, själv (dom andra sjasade jag ju iväg) i en svart pist som mynnar ut i en röd men det är lååångttt ner. Jag får helt enkelt ställa mig på vänster skidan och sedan åka framåt, bakåt, framåt, bakåt - på en skida .... Knät i höger ben kan jag inte använda och i ärlighetens namn vågar jag inte ens titta på hur det ser ut ! Ner kommer jag efter mycket om och mycket men och blir DÅ hämtad av en skoter och iväg bär det till doktorn och röntgen i Sälen by. Inget är brutet men det är så svullet inne i knät att farbror doktorn inte kan se om det är något av - ledband, korsband eller liknande. Han drar, jag skriker, han vrider och jag biter i filten, niper honom i armen för att tillslut nästintill svimma och då säger denna rara människa "jag tror vi får vänta någon vecka och göra en ny röntgen och en ny yttre bedömning, tills det ömma har lagt sig lite för annars skulle du ge mig en snyting rätt av"! Inte då, säger jag lite försynt men tänker i mitt stilla sinne "våga röra mitt ben och jag är beredd att begå brott, och då menar jag inte benbrott" !!!
Så här hoppar man då runt på kryckor med ett ömmande ben och funderar på "var ska vi åka nästa år, kanske prova Åre eller varför inte Tandådalen... eller ska man.... "