TÄNK SOM MAN ANPASSAR SIG...

Satt och tänkte på hur livet liksom förändras hela tiden, egentligen utan att man märker något - inte först i alla fall ! Inte bara att man själv blir äldre och att man rent fysiskt förändras.
Tänkte på när barnen var små och man mer eller mindre var tvungen att vara där för dom, pyssla om, mata och sköta. När dom blev lite större gjorde man en massa andra saker som man tyckte tillhörde, man skulle helt enkelt vara en bra mamma och snart blev dessa saker till små måsten, utan att man egentligen visste om dom själv ville eller inte - tex att gå lucia. Man fixade lucialinne, glitter och annat och där stod dom små tjejerna och sjöng så gott det gick (eller bara log när dom var riktigt små). För barn SKA ju få gå lucia.. Likaså var det med aktiviteter och annat, man kör runt som en galning för att dom vill dansa, vill gympa, vill åka skridskor och så är dom trötta på det efter en termin ! Nu i efterhand kan jag känna att det var mycket som gjordes för att man trodde att "så är det" - man skulle flänga rundor, dom skulle få prova på osv... och visst har det varit superkul - det är inte det. Dom har verkligen fått prova på massa saker och gjort sina val utefter det, värre om dom inte fått prova ens.
Men, när man då sitter här med två tjejer som är 7 och 9 år och inser att idag händer mycket för att DOM fixar, DOM planerar och DOM ser till så att saker händer kring dom. Slog mig nu när dom skulle gå BUS eller GODIS - också en sådan måstegrej som vi mammor här omkring har "byggt upp" och sett till så att det blivit gjort varje år. Men.. inte i år. Utan att jag förstod att det skulle komma, så har dom utan min vetskap, utan att jag får vara med och planera och fixa - fixat allt själva ! När jag lite försiktigt tog upp om det var läge att gå i år igen (man vet ju aldrig när det blir pinsamt, så vett att vara försiktig har jag allt), så får jag till svar "tjejerna kommer hit på fredag kl: 16.30 och då ska vi göra Halloweenkort och sen går vi en runda när det blir mörkt, tar med mobilerna men vi kommer hem tills vi ska äta"! SÅDÄR - slängt rakt i ansiktet, helt utan förvarning... "men, försökte jag... ska jag hjälpa er att sminka er eller ska jag fixa något"! NÄÄÄ, behövs inte heller, vi sminkar oss som vi gjorde på festen på skolan... Jag funderar en stund om detta är bra eller dåligt. Först känner jag mig lite övergiven, lite sorgsen och lite sådär... ja, glömd, på ett typiskt mammavis ! MEN, så inser jag... just för att tjejerna har fått prova på så mycket, jag har dragit runt dom i lucialinnen, jag har sminkat dom till Halloweenrundan så finns den kunskapen och den vetskapen hos tjejerna (liksom åldern såklart) så dom kan faktiskt fixa detta helt själv och DÅ, då njuter jag av en stor insikt. Tjejerna är självständiga, dom är duktiga, jag litar på dom, dom har gott om kompisar att göra detta tillsammans med och framförallt - dom börjar bli stora ! Jag känner för en liten stund "var det bara detta, var det allt jag fick" ! Behövs jag inte längre, räknar dom bort mig nu eller hur ska vi gå vidare - för att i nästa sekund inse att dom frigör sig på sitt lilla sätt, dom vill visa att dom fixar detta själv, dom känner en stolthet i att dom får vara här och själva fixa detta... och det ger mig ro i mitt arma mammahjärta. Det är nog normalt, det är såhär det är att ha levande, tänkande barn som växer och utväxlas. Min roll som mamma kommer nog alltid att vara viktig, kanske egentligen ännu viktigare i tonåren, men den FÖRÄNDRAS ! Livet förändras, dom förändras och jag förändras - det viktiga är nog att vi gör denna förändring tillsammans - då har vi vunnit mycket !
Jag börjar inse att vi nu är ett gäng individer i familjen, där alla faktiskt kan säga vad dom tycker är kul, vad dom vill osv... Det behöver inte vara en massa måsten, det behöver inte vara så märkvärdigt, traditioner och vanor är ju inte något som inte kan förändras, vi kan skapa egna utefter vägen och göra det som är rätt för oss, vill barnen inte gå lucia får jag bara inse att den tiden är förbi, vi har gjort det och gått vidare liksom och det är nog väldigt mycket så det är att vara mamma - hänga med i som snabba turerna, fatta galoppen och finnas där när dom helt plötsligt blir så otroligt små och vill mysa i knäet igen - och DET älskar jag - det står alltid till förfogande !